Jag borde sova för jag ska upp tidigt, men jag vill inte. Jag funderar mycket om kvällarna och också så denna kväll.. Varför är det så att så många vänner försvinner när man blir gravid? Är det för att tanken på att dem själva skulle få barn skrämmer dem, eller att Michelle jag var förut försvinner? Det är ju inte så. Att jag försvinner då, jag förändras på många olika sätt men är ändå precis likadan som förut på vissa punkter. Jag är mer ansvarsfull och har kanske insett lite mer vad livet går ut på, & jag kan säga som så att det är inte alls vad jag trodde det var för två år sedan.

Ändå försvinnerna vännerna, en efter en. Pojkvännen också för den delen. Varför blir det så? Är det som att man går med i tråkiga klubben när man blir mamma? Jag kanske inte gör lika vågade beslut som förr, men det ska jag inte heller göra, jag är en mamma! Det är meningen att jag ska vara en förebild för min son, något han ska se upp till och vara stolt över. Kommentarer som; "Men lämna honom hos din mamma eller något så går vi och festar!" eller "Hans pappa kan väl ha honom någon gång? Kom så super vi oss fulla!" Gör mig bara så förbannad! NEJ, jag har inte längre samma behov av att gå ut och supa mig redlös för att sedan vakna upp nästa morgon med baksmälla och ångest, för att man inte kommer ihåg vem det var man kysste kvällen innan.

Jag går ut enstaka gånger, och då med mina närmaste vänner för att UMGÅS. Det handlar inte längre så mycket om spriten och killarna, det handlar om det sociala. Jag ser mig själv som ett rätt ensam person, och det är inte många som förstår sig på mig. Den senaste tiden har det inte varit någon alls..

Som sagt så har jag börjat förstå lite mer vad som är viktigt och vad som inte är så himla viktigt längre. Och när jag vaknade upp ur denhär tonårsdrömmen och insåg vad jag spolat bort för att jag aldrig tänkte mig för och bara levde i nuet, trodde jag att jag skulle dö. Den fysiska smärtan i bröstet när man insett att man föralltid förlorat något som betydde allt. Killen som man såg i ögonen och helt plötsligt insåg meningen med livet. Killen jag aldrig kände mig ensam med, han som förstod mig. Han bedrog jag. Fyfan säger jag bara. Usch! Jag älskar dig.
& jag ångrar allt. Förlåt mig.

Nu har detta helt drivit ifrån ämnet jag tänkte skriva om, och som vanligt ber jag om ursäkt för mina tankspridda och osammanhängande inlägg! Ni är så välkomna att skälla på mig, för ikväll känns det som att jag förtjänar det.