Har ni någonsin kännt för att bara låsa in er i ett mörkt svart rum och bara sitta där några månader? Jag hatar den känslan. Känslan av obetydelse. Jag vet att min son behöver mig. Men är det också allt? Känslan av att vara obehövd.. uh. Jag kan inte riktigt hantera den. Det skrämmer mig lite.

Bortglömd? En kompis till mig har sagt till mig många gånger att han är rädd för att bli bortglömd. Att när han dör, så kommer ingen komma ihåg att han någonsin existerade. Jag har tänkt mycket på det.

Om man blir bortglömd innan man dör då? Vad händer då? Bara missad utav hela jävla systemet.